Idag blev jag bjuden på prinsesstårta. När jag var yngre var prinsesstårta något av det godaste jag visste. Idag tackade jag av ren artighet ja till en bit, och pressade sen motvilligt i mig den. Den växte i munnen. Jag tycker inte det är gott längre när det är så sött. Det är intressant, för man kan verkligen vänja sig vid att inte uppskatta det som är så sött.
Det är precis som med bröd. Som liten älskade jag sirapslimpan och Pågens Långafina var något av det godaste jag visste. Min mamma bakade allt bröd själv, så det var bara när det var något extra, som hon köpte hem Långafina till mig (bara till mig, de andra åt hellre redigt (skånska) bröd). Idag skulle jag aldrig äta brödet. Urk, så sött och sliskigt. Allt bröd som är sött går bort för mig. Jag vill att det brödet som jag äter ska smaka gott utan att behöva innehålla socker. Självklart är det en smaksak, men framför allt en vanesak.
Istället för att behöva smaksätta brödet med socker satsar jag på att använda mjölsorter som är goda i sig. Vitt valsat mjöl är ganska smaklöst. Färskmalet fullkornsmjöl av en kultursort har däremot mycket smak. Ett surdegsbröd bakat med den sortens mjöl är smakrikt i sig och kräver inget socker.
Det vore intressant att baka en prinsesstårta på fullkorn. Det är låter nog galet, men det är värt att prova. Det är mycket som jag bakat där jag bytt ut mjölet till fullkorn som först låtit knäppt men visat sig vara en jackpott.
